hugo -

Zombies!!!

Idag har varit en intressant, hård, kall och rolig dag. Igår hörde jag att en klasskompis som jag gör min dokumentär skulle ställa upp som statist i en av tvåornas projekt. När jag hörde att det gällde att spela zombie blev jag såklart väldigt intresserad då jag har varit en sucker för zombies länge. Så imorse klockan fem i åtta infann jag mig vid centralstationen utan den minsta aning om vad jag hade gett mig in på, förutom att jag skulle få spela zombie. Efter en konversation i bilen påväg till inspelningsplatsen hade det hela dock klarnat en smula.

Detta är några tvåornas slutprojekt (något som vi också ska göra sen), de ska spela in en pilot för en tv-serie de senare hoppas på att kunna sälja in. Serien ska följa en grupp människor och deras öden då sverige drabbas av en zombie-epedimi. Det vi skulle spela in idag var till vinjetten till det första avsnittet.
Efter några felkörningar kom vi äntligen fram till location, och vilket ställe det var, men låt mig berätta mer om det senare.

På plats var redan hela teamet som hade riggat klart för den första tagningen, jag åkte med "statistbilen", och ja det var väl det enda som fattades. Så rickard (vilken inte går i min klass utan är en riktig skådespelare) fick springa in till sminket och låta sig bli iordninggjord. Dvs, bli bleksminkad och få rejäla röda ögon. Blodet kom först senare. Och vilket blod sen, tjockt och klibbigt var det. Fakeblod såklart. Inte så olikt det som jag blandade till för ett och halvt år sen, fast mycket bättre. Sött var det också.
inte så konstigt då det bestod av ca 98% sirap.

Scenen som rickard skulle spela i utspelade sig på en sjukhussäng där han fullkomligt nedblodad försökte slita sig loss från två läkare som försökte hålla ner honom. Den ena läkaren, en äldre man hade på sig en läkarrok plus munskydd, min klasskompis henrik hade på sig en sån här spexig dräkt.

Efter att den scenen var klar var det dags att spela in enskilda närbilder på olika zombies, en och en. där jag var sist ut. Det var fruktansvärt kul att höra hur de andra bakom stängda dörrar fick skrika mot kameran. Nåväl, tillsist var det min tur att bli liksminkad och få hela ansiktet nedkladdat med blod. Jag fick även det stora nöjet att ta en kopp full med blod som jag skulle ha i munnen och gurgla ur mig, ungefär. Det var verkligen fruktansvärt sött som jag tidigare nämnde. Men kul var det, jag skrek och stirrade så vildsint jag kunde in i kameran och blottade alla mina hemska tänder. Jag fick stående ovationer och utnämndes till dagens bästa zombie.

Här tänkte jag bara lägga in en liten notis. Hela dagen hade vi hitills tillbringat i ett hus utan någon som helst form av värmeisolering och jag hade inte på mig speciellt varma kläder. Det var svinkallt rent ut sagt. Och inte blev det bättre att jag bara stod i t-shirt i mina zombiescener.

Efter det att jag var klar och hade tvättat av mig det värsta blodet och sminket (med kallt vatten). Passade jag på att låna ut mina händer till en inspelning titeln. Jag och en till tjej som bakom ett genomskinligt plastskynke (där en lampa stod bakom, så att bara våra siluetter sågs) sträckte ut våra armar och spärrade upp våra händer. Det blev säkert skitfräckt. Oh just det, vi fick dopa våra händer i "blodet" och lämna lagom mysiga tryck på skynket. Kladdigt värre. Har ni testat att dopa era händer i rödfärgad sirap någon gång?

Well, efter det var det lunch och lagom till det hade våra militärfreaks från göteborg kommit. Det vill säga tre män som spelar paintball och gillar att klä ut sig till militärer. Dessa tre skulle medverka i scenen vi skulle ta efter lunch, och där även jag skulle vara med. Skjuten genom huvudet.

Under lunchen när teamet riggade om passade jag på att strosa omkring i omgivningarna, och vilket ställe alltså. Bara det gjorde hela dagen värd. Vi befann oss nämligen på räddningsverkets övningsområdet. De hade byggt upp en liten småstad som de sedan förstört totalt. Jag har bara sett nått liknande från krigsraporteringar och i de rollspelsböcker som jag och mina andra lika nördiga vänner gillar.
Det enda som fanns kvar från husen var deras stommar, överallt låg betongbråte, utbrända bilvrak och på ett ställe en omkullvält tankbil. Hell, det fanns tillochmed ett utspårat tåg som låg tvärs över järnvägen. Det var helt overkligt att gå omkring där. Totalt surealistiskt.

Ungefär lika surealistisk var den scen jag spelade i senare på dan. Jag låg i en snödriva med ansiktet neråt, skjuten i huvudet och med galet mycket blod rinnande från håret ner i snön. Bredvid/över mig satt min "mamma", en kvinna vid namn åsa som var en otroligt bra skådespelerska. Över oss stod tre militärer, varav två med gasmasker och en till sådan där pandemisnubbe. Åsa skrek och vädjade till militärerna som hade skjutit mig (hennes son) på ett obehagligt realistiskt sätt, hon grät och allting. Medan en av soldaterna skrek till den värnpliktige som hade skjutit mig att även skjuta henne. Då hon troligtvis var infekterat. Allt medan jag låg med huvudet i snön och frös. Men det var det nog värt det. Jag tror den scenen blev ritkigt bra. Obehagligt som fan var det. Speciellt när jag sneglade upp då och då (inte under tagning såklart) och såg tre militärer med gasmasker och naturtrogna automatvapen stå och sikta på mig. Allt i den här apokalyptiska miljön. Huva!

Efter det frös jag som en yeti, fick skjuts hem och tog en långt varmt skumbad. Så har min dag varit idag.