hugo

ja ytterligare ett spelinlägg idag, men det här är för bra för inte dela med sig av. det är litet spel kallat, burn the rope, och som precis går ut på att bränna repet. spelet går att spela direkt i webläsaren och musik är grym.



burn the rope

jag råkade nyss slå huvudet i stolskanten då jag böjde mig ner för att plocka upp en sak från golvet. jag känner att jag nog kommer få en bula i pannan

i skolan har vi nu börjat med after effects, ett program för att göra animationer, specialeffekter och liknande. till nästa fredag har vi fått i uppgift att göra små filmer där vi visar att vi kan använda olika effekter och sånt. jag, henrik och stefan har bestämt oss att göra ett fakefightingspel, där vi själva hoppas omkring och slåss mot varandra. alltså en film när någon spelar vårt spel. allt ska förstås vara supercoolt! med effektrutor som skricker POW!, SUPER 6 HIT COMBO! och FIGHT!

Jag har gjort en start screen till spelet:

jag är vaken mitt i natten och kan inte för hela mitt liv sova. jag har försökt nu i ett antal timmar. imorgon börjar tv-produktionenen igen. jag borde vara utvilad, men jag har beslutat att ge upp nu. tänker sätta igång my name is earl, lägga mig på soffan med täcket. har jag tur kanske jag somnar framför tvn (projektorn). vi får väl se om ett antal timmar då jag ska stiga upp och bege mig till skolan.

   ____________________________________________________

nope, har fortfarande inte somnat. och nu är det nog försent. ska nog snart äta frukost, duscha mig och göra annat som man brukar göra på morgonen. vad jag har lärt mig den här natte är att 'my name is earl' är fruktansvärt roligt. ni borde se det.
godmorgon förresten. mister crab guy är grymast.

jag är hemma uppe i lägenheten och precis som min klasskompis micke skrev, så är det en tisdag men känns som en söndag. imorgon börjar skolan igen, det ska bli mäkta kul att träffa klasskompisarna igen. vi ska börja lära oss adobe after effects, so mär ett program för specialeffekter och dylikt.
läget här uppe i stockholm är sig likt, det har dock snöat lite sen jag sist var här. idag ska jag packa upp min resväska, dona i lägenheten i allmänhet och i garderoben i synerhet. sedan ska jag installera mitt nya trådlösa nätverk och lyssna på klassisk musik. eller jag lyssnar på det redan nu. klassisk musik är underskattat på en tisdagsöndag.

såg att min vän carl hade lagt upp den här bilden som sin visningsbild på facebook, och dte väckte helt klart en del minnen från förr. bilden togs då jag gick i tvåan, som ett slags gruppfoto till skolkatalogen. det kom dock aldrig med, och vi trodde länge att bilden hade gått förlorad. så icke visade det sig. jag drog in bilden i photoshop och trixade lite med den så att det skulle bli mer passande. vad gruppen hette minns nog bara käck, men jag tror det var nåt på franska eller latin och innehöll ordet absinth. jisses vad coola vi var.

Det här var indeed rolig läsning;

THE REASON NOT TO TELL COMIC BOOK COLLECTORS SUPERHERO JOKES

"Hey Sam, you like superheroes?" Diana inquired. I should say I do. I buy around forty dollars worth of comics a week.

"Yeah," I said.  Diana had me interested.  She's not the type to bring up superheroes.

"Wanna hear a joke then?" she asked.

"Sure," I replied.

"Okay. Superman is flying around with nothing to do and he's bored so he decides he wants to go out for a beer so he goes to Batman's house..."

"Do you mean Wayne Manor or the Batcave?" I queried.

"What difference does it make?" Diana said, annoyed that I had interrupted.

"Well, if Superman was seen going into Wayne Manor it would be suspicious and he might give away Batman's secret identity as Bruce Wayne so he would more likely go to the Batcave - but that's a cave, not a house".

"Okay. Superman goes to the Batcave."

"Okay," I agreed.

"So he asks Batman if he wants to go out for a drink, but Batman says he can't because he has to stay home and feed his bats," Diana continued.

"Why does Batman need to feed the bats in the Batcave?" I asked. "That seems like a waste of time. Does he not have better things to do? It's not like they are pets or anything. Why can't they catch their own dinner like normal bats?"

"That's not the point - alright? He just can't go with Superman because he's busy," Diana retorted.

"Fine," I sighed, "Batman needs to feed the bats. Go on..."

"Alright. So Superman leaves and he goes to Spiderman's house to ask him if he wants to go out for a beer."

"Ummmmm... Diana..." I interrupted.

"What now?" Diana sighed.

"What is Spiderman doing in this story?" I inquired.

"What do you mean?" Diana said in an annoyed voice.

"Well, technically it's impossible for Superman to go and ask Spiderman out for a drink because Superman lives in the DC Universe and Spiderman lives in the Marvel Universe. I mean Superman could ask Green Lantern or Aquaman or the Flash out for a drink, and Spiderman could go for a drink with Captain America and Wolverine but unless Superman went through some weird portal, or unless he was in the midst of a giant cross company event, which is rather unlikely considering that they are just going out for a beer, it's pretty much impossible for Spiderman and Superman to go for a beer. You know what I mean?"

Diana clearly didn't. I didn't want to explain again.

"Never mind. Superman goes to Spiderman's house to ask if he wants to go for a beer," I said.

"Okay. Yeah. But Spiderman said he couldn't because he had to stay home and feed his spiders,"

"Hold on a second," I exclaimed, "can you explain to me exactly why Spiderman has spiders?"

"That's not important," Diana stated.

"But it doesn't make sense!" I continued anyways, "Spiderman doesn't keep spiders around. Why would he? And besides, Aunt May and MJ wouldn't put up with that kind of crap even if he wanted to."

Diana glared at me.

"Okay, okay - Spiderman had to feed his spiders."

"Can I go on?" she asked.

"Sure," I replied.

"So Superman leaves and he's flying around and he sees Wonder Woman lying naked on the beach."

"Why would Superman be interested in that?" I questioned her.

"Because he's a man," Diana replied, thinking that she had the better of me this time.

"Well," I replied, "I'm sure if Superman really wanted to see Wonder Woman naked he could have done it lots of times at any Justice League meeting by just using his x-ray vision."

Diana sighed. "Okay - well Wonder Woman is having sex on the beach with the Invisible Man."

"Okay this is just getting ridiculous..." I moaned. "The Invisible Man is a fictional character in a book by H.G. Wells. He's not even a comic book character, unless you include the League of Extraordinary Gentlemen but I don't think that counts in the current DC Universe.  I'll have to look that one up... I mean, I guess she could be having sex with Invisible Kid from the Legion of the Superheroes but he's from the future - which means that's pretty much impossible. I mean, if they are still in that loopy cross company event Wonder Woman might be having sex with Invisible Woman from the Fantastic Four. Hey... what kind of joke is this anyways?" I asked.

"Forget it," Diana said finally fed up. She never did tell me the punch line.
 

 

 

jag tänkte börja med ett nytt koncept här på bloggen som jag kallar för enmeningsrecensioner. det är en recension av olika saker på bara en mening. det kan vara filmer, låtar, album, barer, saker eller vad som helst. men som sagt. bara en mening.

jag tvekade först om jag skulle skriva ett julklappsinlägg eller inte men eftersom kajsa har gjort det och jag inte har såmycket annat att göra just nu, så kommer här ett julklappsinlägg;

jag fick många fina klappar som jag är väldigt nöjd med; hells angels av hunter s. thompson, en apple airport express (trådlöst nätverk), assars kokbok, presentkort på urban outfitters, ett ribbstickat linne, visa mig hur man gör (en bok med 500 instruktioner om hur man gör allt från att sticka till att brygga arabiskt sött te), en rakborste och rakkräm, en ungfast form, 2500 kr, gears of war 2, björn borg kalsonger, trikoloren (filmbox med Krzysztof Kieslowskis den blå-, den vita- och den röda filmen) strumpor och kanske nåt till.

idag läser jag hells angels, spelar sällskapsspel med familjen och ikväll ska jag nog på konsert. god fortsättning mina vänner

nu har jag satt mig mig på tåget, och tack och lov blev det inga förseningar. min oroliga mamma ringde mig imorse och informerade mig om att ett tåg hade spårat ur igårkväll och hade sj hade varnat för kraftiga förseningar. så med en liten klump imagen åkte jag in till stationen. inte blev det bättre för när metro skanderade högt och oroväckande att dem flesta tågen ner söderut skulle drabbas. men jag hade tur, och nu sitter jag på ett x200-tåg ner till skåne. jag hade tillochmed sådan tur att jag fick en plats i tågetsfärdriktning. ända sen jag läste emil jensens blogginlägg om att åka tåg baklänges har jag haft en viss obehagskänsla mot att åka tåg mot färdriktningen.

"När jag åker x2000 baklänges får jag ofta en stark och kanske adekvat tvångstanke: Att tåget är som en sån där leksaksbil man hade när man var liten som man först drog bakåt och sen släppte varpå den åkte framåt snabbt som fan och dessutom mycket längre än man hade dragit tillbaks den. Så tänker jag att någon håller på att dra tillbaka tåget (gud eller dylikt) för att närsomhelst plötsligt släppa." -emil jensen


som ni kanske märker har jag internet ombord, det är mycket behändigt, och en slags bot mot den tristess som man ibland kan uppleva när man åker tåg långa sträckor. det kan också vara en reflektion över mitt behov av att alltid vara uppkopplad. jag har även med min bärbara hårddisk fylld med filmer som kan roa mig, så mig kommer det nog inte gå någon nöd på.
vi ses i kristianstadstrakterna gott folk.

nu snart om kanske en halvtimme beger jag mig ner till åhus och skåne igen. första gången jag åker hem sen jag flyttade hit i slutet av sommaren. det ska bli så otroligt skönt. bara ta det lugnt, träffa gamla vänner, äta mat och dricka öl. jag har sett fram emot det här.

okej det här är ju onekligen lite läskigt. jag var nyss i den lokala mataffären här på ica för att handla toapapper och proviant för imorgon. jag stod bort vid frukterna när jag råkade höra hur en man pratade med bidträdet. han undrade ifall biträdet hade sett en äldre man med gula byxor och täckjacka . jag hörde inte allt, men jag är ganska säker på att jag hörde honom säga att mannen hade försvunnit här i området, och att han var efterlyst. som sagt kunde jag inte sätta allt i sitt sammanhang. men det kändes ganska kusligt som sagt.

här hemma i lägenheten pågår det lite städning, de sista förberedelserna inför en jul hemma i skåne. vill inte komma tillbaka upp hit till en stökig lägenhet. och iochmed det passade jag på att städa om lite här i bloggen. hoppas ni gillar det.

Jag är ganska bakis idag. Igår var sista dagen på terminen och efter att skolan hade vi en avslutningspub, det blev några öl och gott sällskap. Efter det drog vi hem till mig, köpte lite folköl och drack vin. Sen hamnade vi på en ztv-fest där det var fri bar och ni kan ju gissa hur det gick.

En av de trevligaste upptäcker jag gjort på den senaste tiden är det minialbum som Anna Ternheim släppt i sambamnd med sitt nya album, det heter kort och gott Anna Ternheim sings sinatra och är så trevligt som det låter. Förken Ternheim gör tolkningar på utvalada låtar av en av mina absoluta favoirtartister. Att hon sedan tidigare var duktig på covers fick vi erfara då hon gjorde en egen version på Shoreline av Broder Daniel.
Låtarna på minialbumet är fantastisk fina tolkningar på frank sinatras odödliga klassiker. Fyllda med så mycket känsla som bara Anna Ternheim kan göra och är dessutom långt mycket bättre än den nya fullängdaren. Mina två favoriter är New York, New York och Fly me to the moon.


[mp3] New York, New York - Anna Ternheim
[mp3] Fly Me To The Moon - Anna Ternheim

Idag har varit en intressant, hård, kall och rolig dag. Igår hörde jag att en klasskompis som jag gör min dokumentär skulle ställa upp som statist i en av tvåornas projekt. När jag hörde att det gällde att spela zombie blev jag såklart väldigt intresserad då jag har varit en sucker för zombies länge. Så imorse klockan fem i åtta infann jag mig vid centralstationen utan den minsta aning om vad jag hade gett mig in på, förutom att jag skulle få spela zombie. Efter en konversation i bilen påväg till inspelningsplatsen hade det hela dock klarnat en smula.

Detta är några tvåornas slutprojekt (något som vi också ska göra sen), de ska spela in en pilot för en tv-serie de senare hoppas på att kunna sälja in. Serien ska följa en grupp människor och deras öden då sverige drabbas av en zombie-epedimi. Det vi skulle spela in idag var till vinjetten till det första avsnittet.
Efter några felkörningar kom vi äntligen fram till location, och vilket ställe det var, men låt mig berätta mer om det senare.

På plats var redan hela teamet som hade riggat klart för den första tagningen, jag åkte med "statistbilen", och ja det var väl det enda som fattades. Så rickard (vilken inte går i min klass utan är en riktig skådespelare) fick springa in till sminket och låta sig bli iordninggjord. Dvs, bli bleksminkad och få rejäla röda ögon. Blodet kom först senare. Och vilket blod sen, tjockt och klibbigt var det. Fakeblod såklart. Inte så olikt det som jag blandade till för ett och halvt år sen, fast mycket bättre. Sött var det också.
inte så konstigt då det bestod av ca 98% sirap.

Scenen som rickard skulle spela i utspelade sig på en sjukhussäng där han fullkomligt nedblodad försökte slita sig loss från två läkare som försökte hålla ner honom. Den ena läkaren, en äldre man hade på sig en läkarrok plus munskydd, min klasskompis henrik hade på sig en sån här spexig dräkt.

Efter att den scenen var klar var det dags att spela in enskilda närbilder på olika zombies, en och en. där jag var sist ut. Det var fruktansvärt kul att höra hur de andra bakom stängda dörrar fick skrika mot kameran. Nåväl, tillsist var det min tur att bli liksminkad och få hela ansiktet nedkladdat med blod. Jag fick även det stora nöjet att ta en kopp full med blod som jag skulle ha i munnen och gurgla ur mig, ungefär. Det var verkligen fruktansvärt sött som jag tidigare nämnde. Men kul var det, jag skrek och stirrade så vildsint jag kunde in i kameran och blottade alla mina hemska tänder. Jag fick stående ovationer och utnämndes till dagens bästa zombie.

Här tänkte jag bara lägga in en liten notis. Hela dagen hade vi hitills tillbringat i ett hus utan någon som helst form av värmeisolering och jag hade inte på mig speciellt varma kläder. Det var svinkallt rent ut sagt. Och inte blev det bättre att jag bara stod i t-shirt i mina zombiescener.

Efter det att jag var klar och hade tvättat av mig det värsta blodet och sminket (med kallt vatten). Passade jag på att låna ut mina händer till en inspelning titeln. Jag och en till tjej som bakom ett genomskinligt plastskynke (där en lampa stod bakom, så att bara våra siluetter sågs) sträckte ut våra armar och spärrade upp våra händer. Det blev säkert skitfräckt. Oh just det, vi fick dopa våra händer i "blodet" och lämna lagom mysiga tryck på skynket. Kladdigt värre. Har ni testat att dopa era händer i rödfärgad sirap någon gång?

Well, efter det var det lunch och lagom till det hade våra militärfreaks från göteborg kommit. Det vill säga tre män som spelar paintball och gillar att klä ut sig till militärer. Dessa tre skulle medverka i scenen vi skulle ta efter lunch, och där även jag skulle vara med. Skjuten genom huvudet.

Under lunchen när teamet riggade om passade jag på att strosa omkring i omgivningarna, och vilket ställe alltså. Bara det gjorde hela dagen värd. Vi befann oss nämligen på räddningsverkets övningsområdet. De hade byggt upp en liten småstad som de sedan förstört totalt. Jag har bara sett nått liknande från krigsraporteringar och i de rollspelsböcker som jag och mina andra lika nördiga vänner gillar.
Det enda som fanns kvar från husen var deras stommar, överallt låg betongbråte, utbrända bilvrak och på ett ställe en omkullvält tankbil. Hell, det fanns tillochmed ett utspårat tåg som låg tvärs över järnvägen. Det var helt overkligt att gå omkring där. Totalt surealistiskt.

Ungefär lika surealistisk var den scen jag spelade i senare på dan. Jag låg i en snödriva med ansiktet neråt, skjuten i huvudet och med galet mycket blod rinnande från håret ner i snön. Bredvid/över mig satt min "mamma", en kvinna vid namn åsa som var en otroligt bra skådespelerska. Över oss stod tre militärer, varav två med gasmasker och en till sådan där pandemisnubbe. Åsa skrek och vädjade till militärerna som hade skjutit mig (hennes son) på ett obehagligt realistiskt sätt, hon grät och allting. Medan en av soldaterna skrek till den värnpliktige som hade skjutit mig att även skjuta henne. Då hon troligtvis var infekterat. Allt medan jag låg med huvudet i snön och frös. Men det var det nog värt det. Jag tror den scenen blev ritkigt bra. Obehagligt som fan var det. Speciellt när jag sneglade upp då och då (inte under tagning såklart) och såg tre militärer med gasmasker och naturtrogna automatvapen stå och sikta på mig. Allt i den här apokalyptiska miljön. Huva!

Efter det frös jag som en yeti, fick skjuts hem och tog en långt varmt skumbad. Så har min dag varit idag.













Lite bilder från området tagna med mig skitiga mobilkamera



Efter att jag hade tvättat bort det mesta av sminket tyvärr, men de trötta pundarögonen är kvar

I våras var jag med och hjälpte till på en kortfilmsinspelning i kristianstad och nu på torsdag kommer den gå upp på svt1. Filmen heter Perrongen och regisserades av en tjej som heter Thérèse Ahlbeck och som går sitt sista år på dramatiska institutets regiutbildning. Jag var såkallad runner boy och hjälpte till där det behövdes, blandannat fick jag skjutsa runt loa falkman i en golfbil. Jag är även med som statist vid ett tillfälle, men vet inte om det kom med i det slutgiltliga resultatet, men håll utkick efter mig, hah!

Klockan 21.45 går det på ettan, så missa inte det!


Från svts tv-tablå:

"21.45

Perrongen

Kortfilm. Alice är gravid med sitt första barn och ska möta sin mamma vid tågstationen. När hon sitter i väntrummet dyker plötsligt hennes pappa upp - som hon inte sett på 10 år. I rollerna: Loa Falkman och Ellen Mattsson. Regi: Thérèse Ahlbeck." 

 

On location under inspelningen

Det här är Gubb Jan Stigsson. Får man verkligen lov att heta så?

Det har varit en härlig söndag idag. Jag tillbringade den med ola. Han är uppe här i stockholm på praktik, och har varit här några veckor nu. Men vi har inte hunnit ses särskilt mycket eftersom han jobbar galet mycket och sent. Men idag var han ledig iallafall. När vi mötes ute snöade det något otroligt, snön kom helt plötsligt från ingenstans och snart var hela himlen full av den. Blött var det, fast jag gillar snö ändå. Synd bara att den smalt bort direkt. Vi begav oss till söder och hittade en turkisk restaurang där vi käkade lunch. Gott, men lite salt kanske. Efter det tog vi en kopp kaffe och varsin bulle på ett fik jag inte minns namnet på, men det ligger mitt emot waynes på götgatan iallafall. Efter det begav vi oss hem till mig, och här har vi suttit och spelat fallout 3 (ja det är ett tv-spel) fram tills nyss då han åkte hem. Det var kul att få umgås med min gamle vän en hel dag. Det är nog det jag saknar mest med skåne. Alla mina vänner, och att bara umgås en hel dag och inte göra så mycket. Jag får se till att skaffa lite goda vänner här i stan, speciellt eftersom jag ska bo här i två år till minst.