enmeningsrecensioner
jag tänkte börja med ett nytt koncept här på bloggen som jag kallar för enmeningsrecensioner. det är en recension av olika saker på bara en mening. det kan vara filmer, låtar, album, barer, saker eller vad som helst. men som sagt. bara en mening.
julklappar
jag tvekade först om jag skulle skriva ett julklappsinlägg eller inte men eftersom kajsa har gjort det och jag inte har såmycket annat att göra just nu, så kommer här ett julklappsinlägg;
jag fick många fina klappar som jag är väldigt nöjd med; hells angels av hunter s. thompson, en apple airport express (trådlöst nätverk), assars kokbok, presentkort på urban outfitters, ett ribbstickat linne, visa mig hur man gör (en bok med 500 instruktioner om hur man gör allt från att sticka till att brygga arabiskt sött te), en rakborste och rakkräm, en ungfast form, 2500 kr, gears of war 2, björn borg kalsonger, trikoloren (filmbox med Krzysztof Kieslowskis den blå-, den vita- och den röda filmen) strumpor och kanske nåt till.
idag läser jag hells angels, spelar sällskapsspel med familjen och ikväll ska jag nog på konsert. god fortsättning mina vänner
jag fick många fina klappar som jag är väldigt nöjd med; hells angels av hunter s. thompson, en apple airport express (trådlöst nätverk), assars kokbok, presentkort på urban outfitters, ett ribbstickat linne, visa mig hur man gör (en bok med 500 instruktioner om hur man gör allt från att sticka till att brygga arabiskt sött te), en rakborste och rakkräm, en ungfast form, 2500 kr, gears of war 2, björn borg kalsonger, trikoloren (filmbox med Krzysztof Kieslowskis den blå-, den vita- och den röda filmen) strumpor och kanske nåt till.
idag läser jag hells angels, spelar sällskapsspel med familjen och ikväll ska jag nog på konsert. god fortsättning mina vänner
on a train to a place I used to call home
nu har jag satt mig mig på tåget, och tack och lov blev det inga förseningar. min oroliga mamma ringde mig imorse och informerade mig om att ett tåg hade spårat ur igårkväll och hade sj hade varnat för kraftiga förseningar. så med en liten klump imagen åkte jag in till stationen. inte blev det bättre för när metro skanderade högt och oroväckande att dem flesta tågen ner söderut skulle drabbas. men jag hade tur, och nu sitter jag på ett x200-tåg ner till skåne. jag hade tillochmed sådan tur att jag fick en plats i tågetsfärdriktning. ända sen jag läste emil jensens blogginlägg om att åka tåg baklänges har jag haft en viss obehagskänsla mot att åka tåg mot färdriktningen.
"När jag åker x2000 baklänges får jag ofta en stark och kanske adekvat tvångstanke: Att tåget är som en sån där leksaksbil man hade när man var liten som man först drog bakåt och sen släppte varpå den åkte framåt snabbt som fan och dessutom mycket längre än man hade dragit tillbaks den. Så tänker jag att någon håller på att dra tillbaka tåget (gud eller dylikt) för att närsomhelst plötsligt släppa." -emil jensen
som ni kanske märker har jag internet ombord, det är mycket behändigt, och en slags bot mot den tristess som man ibland kan uppleva när man åker tåg långa sträckor. det kan också vara en reflektion över mitt behov av att alltid vara uppkopplad. jag har även med min bärbara hårddisk fylld med filmer som kan roa mig, så mig kommer det nog inte gå någon nöd på.
vi ses i kristianstadstrakterna gott folk.
"När jag åker x2000 baklänges får jag ofta en stark och kanske adekvat tvångstanke: Att tåget är som en sån där leksaksbil man hade när man var liten som man först drog bakåt och sen släppte varpå den åkte framåt snabbt som fan och dessutom mycket längre än man hade dragit tillbaks den. Så tänker jag att någon håller på att dra tillbaka tåget (gud eller dylikt) för att närsomhelst plötsligt släppa." -emil jensen
som ni kanske märker har jag internet ombord, det är mycket behändigt, och en slags bot mot den tristess som man ibland kan uppleva när man åker tåg långa sträckor. det kan också vara en reflektion över mitt behov av att alltid vara uppkopplad. jag har även med min bärbara hårddisk fylld med filmer som kan roa mig, så mig kommer det nog inte gå någon nöd på.
vi ses i kristianstadstrakterna gott folk.
hemstad
nu snart om kanske en halvtimme beger jag mig ner till åhus och skåne igen. första gången jag åker hem sen jag flyttade hit i slutet av sommaren. det ska bli så otroligt skönt. bara ta det lugnt, träffa gamla vänner, äta mat och dricka öl. jag har sett fram emot det här.
and slams it in his arms, his legs, his face, his neck
okej det här är ju onekligen lite läskigt. jag var nyss i den lokala mataffären här på ica för att handla toapapper och proviant för imorgon. jag stod bort vid frukterna när jag råkade höra hur en man pratade med bidträdet. han undrade ifall biträdet hade sett en äldre man med gula byxor och täckjacka . jag hörde inte allt, men jag är ganska säker på att jag hörde honom säga att mannen hade försvunnit här i området, och att han var efterlyst. som sagt kunde jag inte sätta allt i sitt sammanhang. men det kändes ganska kusligt som sagt.
julstädning.
här hemma i lägenheten pågår det lite städning, de sista förberedelserna inför en jul hemma i skåne. vill inte komma tillbaka upp hit till en stökig lägenhet. och iochmed det passade jag på att städa om lite här i bloggen. hoppas ni gillar det.
dekandens
Jag är ganska bakis idag. Igår var sista dagen på terminen och efter att skolan hade vi en avslutningspub, det blev några öl och gott sällskap. Efter det drog vi hem till mig, köpte lite folköl och drack vin. Sen hamnade vi på en ztv-fest där det var fri bar och ni kan ju gissa hur det gick.
if you can use, some exotic booze there's a bar in far bombay
En av de trevligaste upptäcker jag gjort på den senaste tiden är det minialbum som Anna Ternheim släppt i sambamnd med sitt nya album, det heter kort och gott Anna Ternheim sings sinatra och är så trevligt som det låter. Förken Ternheim gör tolkningar på utvalada låtar av en av mina absoluta favoirtartister. Att hon sedan tidigare var duktig på covers fick vi erfara då hon gjorde en egen version på Shoreline av Broder Daniel.
Låtarna på minialbumet är fantastisk fina tolkningar på frank sinatras odödliga klassiker. Fyllda med så mycket känsla som bara Anna Ternheim kan göra och är dessutom långt mycket bättre än den nya fullängdaren. Mina två favoriter är New York, New York och Fly me to the moon.
[mp3] New York, New York - Anna Ternheim
[mp3] Fly Me To The Moon - Anna Ternheim
Låtarna på minialbumet är fantastisk fina tolkningar på frank sinatras odödliga klassiker. Fyllda med så mycket känsla som bara Anna Ternheim kan göra och är dessutom långt mycket bättre än den nya fullängdaren. Mina två favoriter är New York, New York och Fly me to the moon.
[mp3] New York, New York - Anna Ternheim
[mp3] Fly Me To The Moon - Anna Ternheim
Zombies!!!
Idag har varit en intressant, hård, kall och rolig dag. Igår hörde jag att en klasskompis som jag gör min dokumentär skulle ställa upp som statist i en av tvåornas projekt. När jag hörde att det gällde att spela zombie blev jag såklart väldigt intresserad då jag har varit en sucker för zombies länge. Så imorse klockan fem i åtta infann jag mig vid centralstationen utan den minsta aning om vad jag hade gett mig in på, förutom att jag skulle få spela zombie. Efter en konversation i bilen påväg till inspelningsplatsen hade det hela dock klarnat en smula.
Detta är några tvåornas slutprojekt (något som vi också ska göra sen), de ska spela in en pilot för en tv-serie de senare hoppas på att kunna sälja in. Serien ska följa en grupp människor och deras öden då sverige drabbas av en zombie-epedimi. Det vi skulle spela in idag var till vinjetten till det första avsnittet.
Efter några felkörningar kom vi äntligen fram till location, och vilket ställe det var, men låt mig berätta mer om det senare.
På plats var redan hela teamet som hade riggat klart för den första tagningen, jag åkte med "statistbilen", och ja det var väl det enda som fattades. Så rickard (vilken inte går i min klass utan är en riktig skådespelare) fick springa in till sminket och låta sig bli iordninggjord. Dvs, bli bleksminkad och få rejäla röda ögon. Blodet kom först senare. Och vilket blod sen, tjockt och klibbigt var det. Fakeblod såklart. Inte så olikt det som jag blandade till för ett och halvt år sen, fast mycket bättre. Sött var det också.
inte så konstigt då det bestod av ca 98% sirap.
Scenen som rickard skulle spela i utspelade sig på en sjukhussäng där han fullkomligt nedblodad försökte slita sig loss från två läkare som försökte hålla ner honom. Den ena läkaren, en äldre man hade på sig en läkarrok plus munskydd, min klasskompis henrik hade på sig en sån här spexig dräkt.
Efter att den scenen var klar var det dags att spela in enskilda närbilder på olika zombies, en och en. där jag var sist ut. Det var fruktansvärt kul att höra hur de andra bakom stängda dörrar fick skrika mot kameran. Nåväl, tillsist var det min tur att bli liksminkad och få hela ansiktet nedkladdat med blod. Jag fick även det stora nöjet att ta en kopp full med blod som jag skulle ha i munnen och gurgla ur mig, ungefär. Det var verkligen fruktansvärt sött som jag tidigare nämnde. Men kul var det, jag skrek och stirrade så vildsint jag kunde in i kameran och blottade alla mina hemska tänder. Jag fick stående ovationer och utnämndes till dagens bästa zombie.
Här tänkte jag bara lägga in en liten notis. Hela dagen hade vi hitills tillbringat i ett hus utan någon som helst form av värmeisolering och jag hade inte på mig speciellt varma kläder. Det var svinkallt rent ut sagt. Och inte blev det bättre att jag bara stod i t-shirt i mina zombiescener.
Efter det att jag var klar och hade tvättat av mig det värsta blodet och sminket (med kallt vatten). Passade jag på att låna ut mina händer till en inspelning titeln. Jag och en till tjej som bakom ett genomskinligt plastskynke (där en lampa stod bakom, så att bara våra siluetter sågs) sträckte ut våra armar och spärrade upp våra händer. Det blev säkert skitfräckt. Oh just det, vi fick dopa våra händer i "blodet" och lämna lagom mysiga tryck på skynket. Kladdigt värre. Har ni testat att dopa era händer i rödfärgad sirap någon gång?
Well, efter det var det lunch och lagom till det hade våra militärfreaks från göteborg kommit. Det vill säga tre män som spelar paintball och gillar att klä ut sig till militärer. Dessa tre skulle medverka i scenen vi skulle ta efter lunch, och där även jag skulle vara med. Skjuten genom huvudet.
Under lunchen när teamet riggade om passade jag på att strosa omkring i omgivningarna, och vilket ställe alltså. Bara det gjorde hela dagen värd. Vi befann oss nämligen på räddningsverkets övningsområdet. De hade byggt upp en liten småstad som de sedan förstört totalt. Jag har bara sett nått liknande från krigsraporteringar och i de rollspelsböcker som jag och mina andra lika nördiga vänner gillar.
Det enda som fanns kvar från husen var deras stommar, överallt låg betongbråte, utbrända bilvrak och på ett ställe en omkullvält tankbil. Hell, det fanns tillochmed ett utspårat tåg som låg tvärs över järnvägen. Det var helt overkligt att gå omkring där. Totalt surealistiskt.
Ungefär lika surealistisk var den scen jag spelade i senare på dan. Jag låg i en snödriva med ansiktet neråt, skjuten i huvudet och med galet mycket blod rinnande från håret ner i snön. Bredvid/över mig satt min "mamma", en kvinna vid namn åsa som var en otroligt bra skådespelerska. Över oss stod tre militärer, varav två med gasmasker och en till sådan där pandemisnubbe. Åsa skrek och vädjade till militärerna som hade skjutit mig (hennes son) på ett obehagligt realistiskt sätt, hon grät och allting. Medan en av soldaterna skrek till den värnpliktige som hade skjutit mig att även skjuta henne. Då hon troligtvis var infekterat. Allt medan jag låg med huvudet i snön och frös. Men det var det nog värt det. Jag tror den scenen blev ritkigt bra. Obehagligt som fan var det. Speciellt när jag sneglade upp då och då (inte under tagning såklart) och såg tre militärer med gasmasker och naturtrogna automatvapen stå och sikta på mig. Allt i den här apokalyptiska miljön. Huva!
Efter det frös jag som en yeti, fick skjuts hem och tog en långt varmt skumbad. Så har min dag varit idag.
Lite bilder från området tagna med mig skitiga mobilkamera
Efter att jag hade tvättat bort det mesta av sminket tyvärr, men de trötta pundarögonen är kvar
Detta är några tvåornas slutprojekt (något som vi också ska göra sen), de ska spela in en pilot för en tv-serie de senare hoppas på att kunna sälja in. Serien ska följa en grupp människor och deras öden då sverige drabbas av en zombie-epedimi. Det vi skulle spela in idag var till vinjetten till det första avsnittet.
Efter några felkörningar kom vi äntligen fram till location, och vilket ställe det var, men låt mig berätta mer om det senare.
På plats var redan hela teamet som hade riggat klart för den första tagningen, jag åkte med "statistbilen", och ja det var väl det enda som fattades. Så rickard (vilken inte går i min klass utan är en riktig skådespelare) fick springa in till sminket och låta sig bli iordninggjord. Dvs, bli bleksminkad och få rejäla röda ögon. Blodet kom först senare. Och vilket blod sen, tjockt och klibbigt var det. Fakeblod såklart. Inte så olikt det som jag blandade till för ett och halvt år sen, fast mycket bättre. Sött var det också.
inte så konstigt då det bestod av ca 98% sirap.
Scenen som rickard skulle spela i utspelade sig på en sjukhussäng där han fullkomligt nedblodad försökte slita sig loss från två läkare som försökte hålla ner honom. Den ena läkaren, en äldre man hade på sig en läkarrok plus munskydd, min klasskompis henrik hade på sig en sån här spexig dräkt.
Efter att den scenen var klar var det dags att spela in enskilda närbilder på olika zombies, en och en. där jag var sist ut. Det var fruktansvärt kul att höra hur de andra bakom stängda dörrar fick skrika mot kameran. Nåväl, tillsist var det min tur att bli liksminkad och få hela ansiktet nedkladdat med blod. Jag fick även det stora nöjet att ta en kopp full med blod som jag skulle ha i munnen och gurgla ur mig, ungefär. Det var verkligen fruktansvärt sött som jag tidigare nämnde. Men kul var det, jag skrek och stirrade så vildsint jag kunde in i kameran och blottade alla mina hemska tänder. Jag fick stående ovationer och utnämndes till dagens bästa zombie.
Här tänkte jag bara lägga in en liten notis. Hela dagen hade vi hitills tillbringat i ett hus utan någon som helst form av värmeisolering och jag hade inte på mig speciellt varma kläder. Det var svinkallt rent ut sagt. Och inte blev det bättre att jag bara stod i t-shirt i mina zombiescener.
Efter det att jag var klar och hade tvättat av mig det värsta blodet och sminket (med kallt vatten). Passade jag på att låna ut mina händer till en inspelning titeln. Jag och en till tjej som bakom ett genomskinligt plastskynke (där en lampa stod bakom, så att bara våra siluetter sågs) sträckte ut våra armar och spärrade upp våra händer. Det blev säkert skitfräckt. Oh just det, vi fick dopa våra händer i "blodet" och lämna lagom mysiga tryck på skynket. Kladdigt värre. Har ni testat att dopa era händer i rödfärgad sirap någon gång?
Well, efter det var det lunch och lagom till det hade våra militärfreaks från göteborg kommit. Det vill säga tre män som spelar paintball och gillar att klä ut sig till militärer. Dessa tre skulle medverka i scenen vi skulle ta efter lunch, och där även jag skulle vara med. Skjuten genom huvudet.
Under lunchen när teamet riggade om passade jag på att strosa omkring i omgivningarna, och vilket ställe alltså. Bara det gjorde hela dagen värd. Vi befann oss nämligen på räddningsverkets övningsområdet. De hade byggt upp en liten småstad som de sedan förstört totalt. Jag har bara sett nått liknande från krigsraporteringar och i de rollspelsböcker som jag och mina andra lika nördiga vänner gillar.
Det enda som fanns kvar från husen var deras stommar, överallt låg betongbråte, utbrända bilvrak och på ett ställe en omkullvält tankbil. Hell, det fanns tillochmed ett utspårat tåg som låg tvärs över järnvägen. Det var helt overkligt att gå omkring där. Totalt surealistiskt.
Ungefär lika surealistisk var den scen jag spelade i senare på dan. Jag låg i en snödriva med ansiktet neråt, skjuten i huvudet och med galet mycket blod rinnande från håret ner i snön. Bredvid/över mig satt min "mamma", en kvinna vid namn åsa som var en otroligt bra skådespelerska. Över oss stod tre militärer, varav två med gasmasker och en till sådan där pandemisnubbe. Åsa skrek och vädjade till militärerna som hade skjutit mig (hennes son) på ett obehagligt realistiskt sätt, hon grät och allting. Medan en av soldaterna skrek till den värnpliktige som hade skjutit mig att även skjuta henne. Då hon troligtvis var infekterat. Allt medan jag låg med huvudet i snön och frös. Men det var det nog värt det. Jag tror den scenen blev ritkigt bra. Obehagligt som fan var det. Speciellt när jag sneglade upp då och då (inte under tagning såklart) och såg tre militärer med gasmasker och naturtrogna automatvapen stå och sikta på mig. Allt i den här apokalyptiska miljön. Huva!
Efter det frös jag som en yeti, fick skjuts hem och tog en långt varmt skumbad. Så har min dag varit idag.
Lite bilder från området tagna med mig skitiga mobilkamera
Efter att jag hade tvättat bort det mesta av sminket tyvärr, men de trötta pundarögonen är kvar
Perrongen
I våras var jag med och hjälpte till på en kortfilmsinspelning i kristianstad och nu på torsdag kommer den gå upp på svt1. Filmen heter Perrongen och regisserades av en tjej som heter Thérèse Ahlbeck och som går sitt sista år på dramatiska institutets regiutbildning. Jag var såkallad runner boy och hjälpte till där det behövdes, blandannat fick jag skjutsa runt loa falkman i en golfbil. Jag är även med som statist vid ett tillfälle, men vet inte om det kom med i det slutgiltliga resultatet, men håll utkick efter mig, hah!
Klockan 21.45 går det på ettan, så missa inte det!
Från svts tv-tablå:
"21.45
Perrongen
Kortfilm. Alice är gravid med sitt första barn och ska möta sin mamma vid tågstationen. När hon sitter i väntrummet dyker plötsligt hennes pappa upp - som hon inte sett på 10 år. I rollerna: Loa Falkman och Ellen Mattsson. Regi: Thérèse Ahlbeck."
On location under inspelningen
